Om 15 timmar och 13 minuter kommer jag kliva in genom en dörr på köpingsvägen. Antingen så går det bra. Eller så går det dåligt. Jag vill at det ska gå bra. Men du är 13 år. Tänk så går det inte bra? Tänk så finns det inget att göra. Tänk så kommer allt ta slut där. Jag vill ju att du alltid ska finnas vid min sida. Resten av mitt liv. Jag vet att det inte går. Jag vet. Om 10 dagar blir du 14.

Jag hoppas så att det ska gå bra. Jag vill ju att du ska finnas. Jag vill ju få be om pussen. Men livet är inte alltid så. Naturen måste ha sin gång fast jag inte vill. 

Jag träffade dig för första gången för 6 år sedan. Du var 5. Jag var 12. Vi har hittat på så mycket du och jag. Du jag och mina syskon. Hur vi brukade gå modevisning med dig i vardagsrummet. Eller när du och jag tränade agility. Eller la spår i skogen och du fick söka. Eller när jag åkte inlines med dig. Du sprang så snabbt och inlinsen var förstora (jag hade storlek 38, det var storlek 42, med en massa tidningspapper i) så jag fick styra in mig själv och landa på gräsmattan. 

På sommarna när jag och mina syskon hoppade på stenarna så följde du efter. Eller när vi gick med dig på promenad ända till brevlådorna. (Dryga 2-3 kilometer) Jag saknar den tiden lite. För då var du ung. Och hade inte ont i kroppen. Du ville vara med på allt. Du hade energi. Du är och kommer alltid vara den finaste jag vet. 

Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är rädd inför imorgon. Du är ju det bästa jag vet. Fast jag bara har känt dig i 6 år så känns det som att det har vart vi under hela livet. Jag vet ju att just den dagen kommer komma. Den dagen då du inte finns mer. Men den får inte komma än. Inte nu. Jag vill inte. Jag är inte redo att släppa taget om dig. Inte än. I söndags när du åkte hem till dig så gjorde det ont. I hela kroppen. 

De 6 åren som jag har känt dig har vart de 6 bästa åren i mitt liv. Ingen, någonsin kommer kunna ta de åren ifrån mig. Allt som de kan ta. Det är dig. Ifrån mig. 

Du, just du. Är det finaste jag vet. 

Jag vet att du inte är ung längre. Och den dagen, kommer komma. Hur mycket jag än hatar just den dagen. Så kommer den komma. Förr eller senare. Det märks på dig. Du går stelt. Njuter mer av promenaderna än du gjorde förut. Lunkar på i din egna takt. 

Trots att du ska till veterinären imorgon så är jag glad. Och ledsen. Såklart. Men även lite glad. För jag får träffa dig, igen. Krama dig. Pussa på dig. Och bara andas in din doft. Andas in dig. Det är guldvärt. 

Nu är det 14 timmar och 50 minuter kvar.